Ibland, i mitt fall ganska ofta, behöver "universum" slå undan benen på oss! I mitt fall "råkar" jag ut för olyckor, skadar mig så jag behöver uppsöka sjukvården. När jag tittar i min backspegel så har det hänt minst sex gånger, allt från kraftig brännskada (2 gånger), spik i foten, mutter in i benet och nu sist trädgren in i benet som krävde operation.
De flesta människor tror att det är olyckliga omständigheter, tycker synd om mig mm. Jag vet däremot att det är signaler till mig att ta det lite mera lugnt och ge mig själv mera egentid!
Varför är det så svårt för vissa människor, mig inkluderat, att stanna upp, förstå signalen och framför allt ta den på allvar!
Tillbaka till barndomen igen, suck, var det alltså inte okej att ta plats, ha känslor, känna mig älskad för den jag var...Redan som barn "råkade" jag ut för en massa olyckor. Blev sydd både här och där. Var det redan då ett skrik på hjälp. Se mig, acceptera mig för den jag är.
Som grädde på moset föddes jag som ett "känsligt barn, det var besvärligt för omgivningen att hantera om man inte själv accepterade sina känsliga sidor. Lätt att bli tagen ur känslan. Vara mer normal!
Då som nu...händer det mig ofta.
Denna gången, sent i livet, men inte för sent, tänker jag ta mig själv på allvar. Ge mig tid till eftertanke, kontemplation, meditation och helt enkelt vara den jag är ämnad att vara, och det innebär att jag mer kommer att säga nej, nej till att ställa upp på andras önskan än vad jag gör idag. Passar inte det omgivningen, ja vad kan jag göra! Jag kan inte ta ansvar för andras reaktioner och själv vill jag inte vara ett offer där människor tycker synd om mig.
Ordet acceptans kommer till mig, att känna sig accepterad är absolut det viktigaste som finns. Du är okej och jag är okej, tänkt vad fantastiskt! Sen att vi har olika värdegrund, olika erfarenheter och olika tillkortakommanden, men vi är i alla fall okej. Jag tror att alla människor är ämne till en bok, alla är vi olika livsöden som hanterar livet med ibland rädsla och ibland tillit. Ibland presterar vi i överkant för att känna att vi blir bekräftade och ibland gräver vi djupt i vår "ryggsäck" och hittar en massa oförrätter och sorger som fortfarande tar energi i vårt nu!
Så löftet till mig själv är, nu skall böckerna skrivas som finns inom mig, kan känna hur de pockar på.
Att ha ont i både kropp och själ samtidigt talar i mitt fall om att nu är det läge att göra en förändring.
Fortsättning följer!
De flesta människor tror att det är olyckliga omständigheter, tycker synd om mig mm. Jag vet däremot att det är signaler till mig att ta det lite mera lugnt och ge mig själv mera egentid!
Varför är det så svårt för vissa människor, mig inkluderat, att stanna upp, förstå signalen och framför allt ta den på allvar!
Tillbaka till barndomen igen, suck, var det alltså inte okej att ta plats, ha känslor, känna mig älskad för den jag var...Redan som barn "råkade" jag ut för en massa olyckor. Blev sydd både här och där. Var det redan då ett skrik på hjälp. Se mig, acceptera mig för den jag är.
Som grädde på moset föddes jag som ett "känsligt barn, det var besvärligt för omgivningen att hantera om man inte själv accepterade sina känsliga sidor. Lätt att bli tagen ur känslan. Vara mer normal!
Då som nu...händer det mig ofta.
Denna gången, sent i livet, men inte för sent, tänker jag ta mig själv på allvar. Ge mig tid till eftertanke, kontemplation, meditation och helt enkelt vara den jag är ämnad att vara, och det innebär att jag mer kommer att säga nej, nej till att ställa upp på andras önskan än vad jag gör idag. Passar inte det omgivningen, ja vad kan jag göra! Jag kan inte ta ansvar för andras reaktioner och själv vill jag inte vara ett offer där människor tycker synd om mig.
Ordet acceptans kommer till mig, att känna sig accepterad är absolut det viktigaste som finns. Du är okej och jag är okej, tänkt vad fantastiskt! Sen att vi har olika värdegrund, olika erfarenheter och olika tillkortakommanden, men vi är i alla fall okej. Jag tror att alla människor är ämne till en bok, alla är vi olika livsöden som hanterar livet med ibland rädsla och ibland tillit. Ibland presterar vi i överkant för att känna att vi blir bekräftade och ibland gräver vi djupt i vår "ryggsäck" och hittar en massa oförrätter och sorger som fortfarande tar energi i vårt nu!
Så löftet till mig själv är, nu skall böckerna skrivas som finns inom mig, kan känna hur de pockar på.
Att ha ont i både kropp och själ samtidigt talar i mitt fall om att nu är det läge att göra en förändring.
Fortsättning följer!
Ewa-Lis Hörne Messelth
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar